Nytt År. Nya Mål.

Nytt År. Nya mål.

Efter att givar-Sverige lagt undan plånböckerna och stängt ned swish-kontot är det kanske dags att fundera på hur det gick för de olika välgörenhetsorganisationerna i årets julrush.  Nådde man uppställda mål för insamling? Finns det nya lärdomar att hämta från en växande sektor? Men inte minst, slogs rekordet på 16 miljarder insamlade SEK från 2016?

Medan hopräkningen av den siffran får vänta framträder dock andra frågor som kan vara värda att fundera på.  För trots att det finns indikationer på att förtroendet för organisationer har gått ned med 20% sedan 2016 verkar sektorn ånyo ha vuxit, och att de stora drakarna har gått ut som vinnare. Ett exempel är Unicef Sverige som samlade in 70 miljoner SEK under året; som sedan matchades med ytterligare 70 miljoner SEK.

Under de första två veckorna av 2018 genomförde Givarguiden en undersökning bland de organisationer som platsade på Gröna Listan 2017.  En rundringning i landet gav många och varierande svar på hur förhållandena ser ut.

På den direkta frågan om hur de såg på Givarguidens service – att granska och utfärda bevis – fann vi generellt att de allra flesta uppskattar processen och att det mesta som efterfrågas redan är naturliga delar av verksamheten.  Över lag granskar Givarguiden att organisationerna redovisar demokratiska tillvägagångsätt, t ex via öppna medlemskap; ekonomisk redovisning med publicering av Årsrapporter; och att de är transparenta i hur de bedriver sin verksamhet.

Redovisning och granskning bemöts således överlag i positiva termer, fastän det ibland också uppfattas som merarbete, speciellt för små organisationer. Flera anger att det är en bra påminnelse, ett enkelt sätt att ge givarna en översikt samt tjänar flera syften, inte minst att man håller sig inom uppställda ramar för det man åtagit sig att åstadkomma.

Svaren visar dock också på att de små organisationerna fortsätter att ha det svårt att tränga igenom massan av annonser och andra media-produkter i tävlan om givarnas gunst. Många organisationer använder s k crowdfunding-sajter för att få ut sitt budskap och samla in medel från individer som de annars inte hade kommit i kontakt med.  I samma andetag uttryckte också en del att det är svårt att veta hur aktörerna bakom dessa initiativ fungerar, och vem som reglerar och inspekterar dessa, speciellt med tanke på att de flesta ser ut att vara vinstdrivande.  Genomgående såg dock de flesta en ökad insamling jämfört med föregående år.

Andra områden som berördes var hur sociala media spelar en större roll i försöken att synas och höras i bruset från den allt växande sektorn.  Många organisationer finner att de utför likartat arbete, och ibland blir förväxlade med större organisationer och förlorar då i den allmänna förvirringen och överhopningen av information.  Konceptet ’mobile first’ har helt klart nått välgörenhetssektorn och ser ut att spela en även större roll framöver.

I sammanhanget är det också värt att begrunda demokratiska principer inom en sektor som växte fram under 1900-talet och som framförallt byggt på medlemskap med frivilligverksamhet och engagemang i geografisk närhet som bas.  Idag ser vi allt mer att organisationer agerar och också samlar in medel nationellt, men att många utför verksamhet i ett internationellt landskap. På grund av globaliseringen, inte bara med anledning av att hjälpbehovet växer i världen utan för att vi också får information direkt i mobilen om svält i Syd-sudan eller entreprenörskap i Malaysia, tenderar vårt perspektiv på vem som behöver hjälp att vidgas i samma takt.

I samtalen framkom indikationer på att intresset att vara medlem minskade till förmån för större valfrihet via månadsgivande eller s k direkt givande till projekt. Kopplingar till en förändring av föreningssverige och hur det hittills varit uppbyggt ligger inte långt borta då   organisationer inte går ut och värvar medlemmar lika offensivt som förr. Till detta tillkommer en ”trötthet” bland allmänheten att ta till sig information om vilken organisation som gör vad för vilken behjärtansvärd ’sak’. De små organisationerna finner då ofta att de är förlorarna och att allmänheten hellre väljer en av de stora organisationerna som har högre marknadsandelar och ett inarbetat och därför mer bekant varumärke.

En annan aspekt av demokratiseringsprocessen – att man ska kunna ge till vilken organisation som man finner mest tilltalande och som man anser utför ett bra arbete – bör inte ställas emot ett begränsat utbud baserat på ojämlika förutsättningar inom välgörenhetssektorn. Samhällets ökade beroende av civila organisationer för att klara pressen av sociala problem är ett faktum. I en sån situation kan givande som tenderar att centreras kring en handfull stora organisationer leda till en utarmning av små och oberoende insatser som hittills har funnits i alla lager och på många platser i det svenska samhället.

Charity Rating bedriver verksamhet för att berika och informera givarna med målet att öka transparensen och därmed kunskapen om sektorn som helhet.  Mångfald i verksamheten med både globala och lokala aktörer kan påstås ha visat sig vara en bidragande faktor till att Sverige haft en snabbt tillväxt av och en numera väl utvecklad välgörenhetssektor. Men de närmaste åren står den här delen av ekonomin inför utmaningar som måste mötas på både ett individuellt och samhälleligt plan. Speciellt frågor kring att organisationer som ofta förlitar sig på frivillig arbetskraft, med krav på låga administrationskostnader och låg investering i den egna verksamheten, och att donationer inte är avdragsgilla, kan vara dags att ta upp till debatt.

Med siktet ställt på en välmående sektor behövs större valfrihet men också bättre förutsättningar för att organisationer kan nå ut med sitt budskap och kunna leverera sina tjänster, samt att konkurrens mellan organisationerna inte överskuggar det nödvändiga arbete som utförs på alla nivåer.

Besök gärna givarguiden.se för att läsa mer om de organisationer som platsade på Gröna Listan 2017.

 

 

Dela: Facebook Twitter Pinterest Google Plus StumbleUpon Reddit Email

Relaterade inlägg